Alla adjektiv har ändelsen -a,
Även adjektiv kan få flertalsändelsen -j:
Substantiv och pronomen får ändelsen -n när de utsätts för en handling. Man skiljer alltså mellan subjekt (den som utför handlingen) och objekt (den som utsätts för handlingen).
Det finns situationer då man inte ska använda -n. I samband med vissa verb, varav det viktigaste är esti, ska man inte skriva objektform. Om substantivet eller pronomenet har en preposition ska man (normalt) inte ha -n efter. Prepositionen räcker för att visa att substantivet eller pronomentet inte är subjekt i meningen.
Man sätter -n också efter adjektiv som tillhör objekt.
I plural så hamnar -n efter -j.
I svenska är det vanligen ordföljden som skiljer på subjekt och objekt. I esperanto är det ändelsen -n som avgör. Tack vare ändelsen -n kan ordföljden i esperanto vara ganska fri.
Den vanligaste ordföljden är subjekt-verb-objekt. Men ibland kan ordföljden ändras, till exempel eller i poesi eller låttexter. Ordförljden kan också ändras för att lyfta fram något speciellt i meningen.
De används bland annat för att ange ägande. De motsvarar då ändelsen -s på svenska.
I förfluten tid slutar verbet på -is.
Observera att -is motsvarar tre olika sorters förluten tid på svenska. Använd inte verbet havi för att ange förfluten tid på esperanto. Det räcker med -is.
I futurum (framtid) slutar verben på -os
Ke betyder "att". Ordet används bara för att inleda en bisats. På svenska används "att" också framför infitiv, men på esperanto räcker ändelsen -i för att ange infinitiv.
Prefixet mal- ändrar ett ords betydelse till raka motsatsen.
Prefixet ge- anger flera personer av bägge könen.
Frågrordet kio som på esperanto betyder "vad", kan också få ändelsen -n. "Vad" översätts alltså med kio eller kion beroende på om man frågar efter ett subjekt eller ett objekt. För att veta om det man frågar efter är ett subjekt eller objekt kan det hjälpa att föreställa sig svaret på frågan, och utgå ifrån den meningen.
Kio estas sur la tablo?
Kion vi vidas?
Man kan bilda nya ord genom att sätta ihop ordstammar. Sist i ordet har man en ändelse, t.ex. -o, -a, -i, -as, -os.
Om en sammansättning blir svår att uttala kan man mellan delarna skjuta in en ändelse, vanligen -o.
Dessutom kan man förstås bilda många nya ord med olika suffix och prefix.